Låga nivåer av enzymet katalas gör tumörer extra känsliga för höga doser intravenöst C-vitamin.
I en ny studie från universitetet i Iowa har man undersökt hur höga doser C-vitamin som ges intravenöst dödar cancerceller. Det är redan känt att väteperoxid bildas när höga halter C-vitamin bryts ned i kroppen, och att väteperoxiden tar död på cancercellerna genom att skapa oxidativ stress. Den nya studien visar att tumörceller med låg aktivitet av enzymet katalas är mycket sämre på att göra sig av med väteperoxiden än normala celler. Därför blir cancercellerna känsligare för skadorna som de utsätts för vid behandling med hög dos intravenöst C-vitamin (HDIVC).
Inte längre en antioxidant i höga doser Enligt tidigare forskning är C-vitamin verksamt mot vissa typer av cancer när det används intravenöst i extremt höga doser. Dessutom förstärks effekten hos cellgifter som ges samtidigt.
– Om man kan höja C-vitaminhalten i blodet till riktigt höga nivåer, drivs vitaminet in i utrymmet runt cancercellerna, förklarar läkaren Jeanne Drisko vid Kansas University Medical Center i en intervju om en studie av äggstockscancer som hon ledde för några år sedan. C-vitaminet omvandlas till väteperoxid, en reaktiv syreförening (ROS), som kroppen använder för att ta död på cancer. Det här är väldigt likt det arbete som kroppens vita blodkroppar utför. De genererar också väteperoxid för att bekämpa infektioner.
Med andra ord fungerar C-vitaminet inte som en antioxidant när det ges intravenöst i de här höga doserna, utan tvärtom som en prooxidant.
C-vitaminet förhindrar även cancercellernas energitillverkning, som skiljer sig från friska cellers syrekrävande energiproduktion. Cancerceller skapar hellre energi utan syre genom att fermentera glukos. När de inte får något socker svälter de helt enkelt till döds.
Jeanne Drisko fortsätter därför att studera C-vitaminets effekt på cancer i kombination med ketogen (helt sockerfri) kost. Hon samarbetar med Thomas Seyfried, professor i biologi vid Boston College. Seyfrieds egen cancerforskning utgår från Otto Warburg som vann Nobelpriset i medicin 1931. Warburgs teori innebär att cancer främst beror på förändrad metabolism i den friska cellen, vilket stör cellens normala energitillverkning. Enligt den här uppfattningen hittar vi inte orsaken till cancer i cellkärnans DNA, utan i cellens energifabriker – mitokondrierna.
Enligt Thomas Seyfried är tumörceller svåra att döda eftersom de själva har kraftfulla antioxidantsystem. Men om man tar bort all glukos ur systemet kan de inte tillverka sina antioxidanter, och då blir de intravenösa C-vitamininjektionerna ett ännu effektivare vapen.
En behandling med lång historia HDIVC är en behandling som använts inom den alternativa naturmedicinen i många år, ända sedan nobelpristagaren Linus Pauling rapporterade år 1976 att ett hundratal patienter med obotlig cancer som fått intravenöst C-vitamin levde fyra gånger längre än de tusen patienter som ingick i en kontrollgrupp. Studien kritiserades dock starkt eftersom patienterna i försöksgruppen diagnostiserades som obotligt sjuka tidigare än patienterna i kontrollgruppen. Pauling upprepade därför försöket ett par år senare. Överlevnaden var då i genomsnitt 300 dagar längre i C-vitamingruppen.
Ett antal mindre studier, både av cellodlingar, djur och människor, samt enskildafallstudier, tyder på att HDIVC är ett bra komplement till andra standardbehandlingar. Trots det har C-vitaminbehandling mot cancer inte tagits på allvar inom den konventionella medicinen. Enligt Jeanne Drisko beror det på att man inte förstått skillnaden på intravenös och oral behandling.
Vid intravenös behandling blir C-vitaminnivån i blodet 100–500 gånger högre än vad som kan uppnås genom att äta C-vitamintillskott. Om du tar kosttillskott med C-vitamin absorberas vitaminet i tarmen och går ut i blodet. En viss mängd tas upp i kroppens celler, men allt överskott utsöndras via njurarna. Därför går det inte att komma upp i samma höga blodnivåer med oralt C-vitamin.
Tack vare ny förståelse för hur C-vitaminet fungerar när det ges intravenöst har forskarna åter fått upp ögonen för vitaminets potential. Författarna till en studie som publicerades förra året i tidskriften Oncotarget rekommenderar att vanlig cellgiftsbehandling kompletteras med andra metabola behandlingar, däribland HDIVC.
Vid universitetet i Iowa bekräftar forskarna bakom den nya studien att det är den superhöga koncentrationen i blodet som är avgörande för att C-vitaminet ska kunna angripa cancerceller.
Tidigare fas 1-försök på djur har visat att behandlingen är säker och tolereras väl. Nya kliniska prövningar pågår nu i Iowa för att se om HDIVC har effekt mot bukspottkörtelcancer och lungcancer i kombination med cellgifter eller strålningsbehandling.
– I vår studien visar vi att cancerceller är mycket sämre på att göra sig av med väteperoxid än normala celler, säger Gary Buettner, professor i strålningsonkologi vid Iowa University. De är alltså mycket mer benägna att skadas och dödas av stora mängder väteperoxid. Det förklarar varför de skyhöga C-vitamindoserna som användes i våra kliniska försök inte påverkade normal vävnad, utan bara tumörvävnad.
Inte heller i Jeanne Driskos studie av HDIVC och äggstockscancer såg man några negativa biverkningar hos patienterna.
– Vitaminet verkar skydda de friska cellerna samtidigt som det dödar cancercellerna, konstaterar hon.
Låg nedbrytning av väteperoxid ökar tumörens dödlighet Skyddet verkar alltså bestå i enzymet katalas som sätter igång omvandlingen av väteperoxid till syre och vatten. Det tycks spela en huvudroll i cellernas eliminering av den väteperoxid som bildas när C-vitaminet bryts ned. Gary Buettner menar att resultaten från den nya studien kan bidra till att det blir lättare att avgöra vilka cancerformer som kan ha nytta av C-vitaminbehandling.
– Våra resultat tyder på att tumörer med låga katalasnivåer är mest mottagliga för behandling med höga doser C-vitamin, medan tumörer med relativt höga katalasnivåer kan vara mindre mottagliga.
Ett framtida forskningsmål är att utveckla metoder för att mäta katalasnivån i cancertumörer.
Comments